leksingen

Storasyster Mariah, ja vart ska man börja? Hon har ett hjärta av renaste guld!

Hon har alltid sett efter mig, alltid! När jag gick i tvåan och hon i sexan lät hon mig vara med henne och hennes kompisar eftersom jag inte hade några egna kompisar. Det är nog nu såhär efteråt jag förstår hur mycket det har betytt för mig. Jag tror aldrig att jag har tackat henne för det. 

När vi var små så var vi ofta med varandra. Vi lekte med barbi och med våra gosedjurshundar. Vi hade ett gemensamt hästintresse. Jag vet inte hur många gånger vi tog hopprep och hade kontorsstolarna som hästar. På vintern brukade åka i backar där vi byggde hopp och sen lekte vi att bobben(Freddy) och skranan(Baloo) var hästar och att vi var ute och hoppade med dem. Det var några riktiga toppenhopp vi gjorde! Vi red faktiskt på riktiga hästar också och jag minns att jag inte tyckte att nån var lika duktig på att rida som min storasyster. Det var alltid idealet - att rida som Mia.

Vi kunde vara ute och leka hur länge som helst, varför har man inte den orken idag? Vi byggde kojor i snön och hade restauranger och allt man kan tänka sig.  

På hennes kalas när hennes kompisar kom och sov över fick jag också alltid vara med! Jag kom just på det, jag förstår inte hur hon alltid orkade med att ha den 2,5 år yngre systern efter sig hela tiden!?

Min storasyster är lite virrig av sig, och det är en helt underbar egenskap tycker jag! Och hon kan verkligen få mig att skratta och jag mår så mycket bätte när jag har pratat med henne. Som till exempel vid hela internetkabelinsidenten http://leksingen.blogg.se/2008/december/. När jag för andra gången på en veckan hade hett sönder internetuttaget så var jag ganska förtvivlad på mig själv. Jag ringer syster och hon skrattar och skrattar och skrattar! Sen börjar jag också skratta och sen kändes det inte så farligt längre, jag menar - det är ju alltid trevligt att glädja någon! :)

Det känns verkligen skönt att ha någon man kan ringa till om allt och inget! Som inte alltid svarar (hon är VÄRDELÖS på att hinna till telefonen, har faktiskt gjort det till en konstform) men man vet att hon alltid ringer upp, kanske inte direkt men hon ringer alltid tillbaka!

Tillsammans med pappa har vi även Leksands IF på en speciell plats i våra hjärtan. Vi har svurit och jublat och förbannat och skrikit på de matcher vi har varit på tillsammans. Dommaren har fått sin beskärda del av våra åsikter och även spelarna på isen. I synnerhet små fjollor som Björklövare och AIKare.(vi gillar inte dem! Det är lite derbykänsla för oss eftersom vi kommer från Umeå.) Ibland har vi varit lite väl upprörda så pappa har fått säga åt oss att lugna ner oss lite! Även när vi har suttit 28 mil från varandra så har vi konverserat via SMS under matcherna till varandra.! Och det har blivit så många arga SMS och tårar kring det här laget med det spelar ingen roll. Leksand är vårt lag och kommer alltid att vara!

Hon var helt enkelt min bästa kompis när jag var liten. Hon som jag såg upp till och ville vara som! Och hon betyder fortfarande så fruktansvärt mycket för mig! Jag vet inte vad jag skulle göra om någonting hände med henne! Det är en tanke som är så outhärdlig så jag orkar inte tänka på den!

Jag säger inte det här nog ofta! Men jag älskar min syster mer än jag kan klä i ord! Så jag säger det igen: Jag älskar dig syster, massor!

Puss å kram