leksingen

... idrottsmän strax efter ett misslyckande är så sorgligt att se!
Det är svårt att förstå hur mycket tid och kraft de lägger ner på ett enda lopp. Men så är fallet och när de misslyckas så gör det mig så ont att se de besvikna minerna. De är så besvikna samtidigt som adrenalinet bubblar. Emil Jönsson visste inte om han skulle skratta eller gråta så det blev något mitt emellan! Jag skulle bara vilja hoppa in i TV:n och krama om honom. Jag får sådana fruktansvärda moderskänslor för dessa dårar som tränar och sliter och plågar sig själv för ett enda lopp! Samma sak var det när Johan Olsson vallade bort sig! Så fruktansvärt sorgligt och ledsamt!

Men nu hoppas vi på Hellner,Olsson och Ingemarsdotter!

Puss å Kram!