leksingen

Jag skulle kunna skriva en en bok om var och en av mina systrar men jag ska försöka hålla mig någorlunda kort.

Mina systrar: Anna, Mariah och Lina - mitt största beroende i livet. Om jag inte får prata eller träffa dem på ett tag börjar jag på riktigt må dåligt. Det är med de tre personerna som jag verkligen kan vara mig själv. Det är nämligen svårt att ljuga eller skådespela för dem, de känner mig för väl. Om jag mår skit och har gått och lyckas hålla tårarna borta hela dagen och sen pratar jag eller träffar någon av dem så kan jag inte hålla mig längre. De ser igenom mig och de förstår.

Vi levde som tre systrar i ungefär tolv år. Jag, Anna och Mariah, och sen kom dagen då pappa ringde kvart i sex och berättade att en underbar liten tjej hade kommit till oss. Det var vår efterlängtade Skruttis som hade kommit till världen. Och det var helt klart kärlek vid första ögonkastet.

Jag har världens två bästa storasystrar.

Eftersom Anna är fem år äldre än mig så har hon alltid varit som en extra mamma till mig. Jag minns att när jag var liten, runt tio år, var jag så rädd för att Anna skulle flytta hemifrån och lämna mig.

Anna kämpar så hårt för att vi alla ska ha det bra. Och hon oroar sig och försöker alltid lösa de problem man har. Ibland bryr hon sig för mycket om oss andra och glömmer sig själv! Hon är en sån fantastisk person som vill alla väl! Genom mamma och pappas skilsmässa var hon en klippa och någon att luta sig mot. Och så är det fortfarande. Jag vet att jag kan komma till henne oavsett vad som händer!

På senare år har hon gått från att vara min extra mamma till att vara en av mina absolut bästa vänner. Hon bjuder in mig till sin gemenskap och sina vänner och hur mycket det betyder för mig kan jag inte ens börja på att förklara. Det gör mig så stolt att hon vill ha med mig.

När jag var liten var det en kille som var lite dum mot mig på skolan. När Anna fick veta det tryckte hon upp honom mot sargen på ishockeyplan och sa några väl valda ord. Sedan dess sa han inte ett dumt ord till mig

Mariah var min lekkompis under vår uppväxt och har alltid varit en av mina bästa vänner. Det är bara två och ett halvt år mellan oss, även fast Mia envisades om att det var tre år! Vi lekte allt från detektiver och poliser till skola och att vi gick på universitet och skrev tentor.

Vi hade ett stort intresse tillsammans, nämligen hästar. Vi red tillsammans i flera år och hyrde hästar på somrarna. Och när vi inte red på riktiga hästar tog vi till andra medel. Antingen var det kontorsstolar som vi använde och tränsade med hopprep eller så var det träbockar. På vintern var det bobben och skranan som fick tjänstgöra som hästar.

Ett annat intresse som vi delar tillsammans med pappa är kärleken till Leksands IF.

Mia är en klippa! Hon är så generös, varm och stark. Hon är också rätt virrig och småklumpig ibland. Jag vet att jag alltid har en plats hemma hos henne om jag skulle behöva. Och jag vet att hon skulle göra allt för att hjälpa mig! Hon har lyckats få till två underbara små töser som charmar alla de träffar. Jag är så stolt över att jag kan kalla mig deras moster!

När jag var liten och inte hade så många vänner lät min älskade storasyster mig vara med henne och hennes kompisar på skolan. Jag gick då i trean och dem i sexan. Helt fantastiskt och något som jag är så tacksam för!

Och den som känner mig ens lite vet att min lillasyster är så speciell för mig! Om jag inte skulle kunna få ringa och säga god natt till henne varje kväll skulle jag nog inte ha klarat två år i Sundsvall.

Att vi skulle få en liten syster kom som en smärre chock för mig och jag tyckte att det kändes lite konstigt att inte längre vara minst. Men när jag fick hålla i den där lilla och alldeles nya människan för första gången så kändes allt så rätt! Första gången hon sög på mitt finger sög hon också i sig mitt hjärta! Och nu skulle jag inte ens kunna tänka mig ett liv utan henne. Hon är en sån viktigt del i mitt liv!

Jag älskar att vara storasyster och jag älskar att ha Lina som lillasyster. Ibland skulle jag bara vilja packa in henne i bommull och följa med henne överallt för att kontrollera att inget skulle skada henne. Men jag behöver egentligen inte oroa mig för Lina om någon kan ta vara på sig själv. Hon är så störtskön och bryr sig inte vad andra tycker!

I hela sitt liv har Lina varit så omtänksam och alltid tänkt på andra innan hon tänkt på sig själv. Hon vill alltid att andra ska ha det så bra som möjligt. Och det oroar mig litegrann ibland. För hon är bara nio år och det är så viktigt att bry sig om sig själv och ibland låta sig själv vara i första rummet!

När jag flyttade till Sundsvall var det framför allt henne jag inte ville lämna, och det största skälet till att jag inte ville flytta! Det är framförallt henne jag åker hem för att träffa. Och känslan när jag stiger av bussen och hon springer mot mig är så underbar, då är man verkligen hemma! Under hennes uppväxt, särskilt efter skilsmässan har vi i stort sett suttit ihop. När hon var hos pappa var jag också det och tvärt om. När jag började inse att jag inte skulle få träffa henne varje dag längre utan kanske bara några dagar i månaden var jag nära på att skippa allt vad journalistutbildning hette och flytta hem igen.

Och jag tror att jag har lyckats smitta henne av mitt idrottsintresse . Vi brukar sitta tillsammans i soffan och kolla på skidor, hockey, friidrott eller fotboll. Och hon kan så mycket och låter ungefär som jag när jag tittar på sport.

Jag ser så mycket upp till mina systrar, det är dem jag vill ska tycka om det jag skrivit, eller tycka om de nya kläderna jag köpt eller min nya frisyr! Deras åsikt väger allra tyngst för mig! När jag vill vara en bra storasyster tänker jag på hur Mia och Anna har varit. Retsamma, ironiska, hjälpsamma, skyddande och kärleksfulla! De är mitt allt och jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att leva utan dem!

När vi är tillsammans allihop så är vi verkligen tillsammans. Vi blir väldigt tighta och håller oss nära varandra. Mina systrar är en sådan stor trygghet för mig!

Älskar er systrarna mina!