Dag 17: Mitt favoritminne
Det här är en sjukt svår en! Det finns så många härliga minnen att välja mellan. Men jag måste nog ta den där fantastiska dagen för 9 år, 8 månader, 10 dagar och ca 8 timmar sedan.
Mamma och pappa hade åkt in till BB och det var bara vi tre systrar kvar hemma. Vi tänkte att vi skulle laga en gomidda som vår sista som tre systrar. Vi blev alla ansvarig för en rätt och sen gick vi och sminkade och klädde upp oss för att göra det hela ännu festligare.
Under våra förberedelser ringer telefonen. Pappa är i andra änden och berättar att en liten tjej har kommit till världen och säger att vi kan åka in till stan och träffa henne om vi tar bussen som går klockan sex. Det här var ungefär kvart/tjugo i sex och vi slänger in all mat i kylen och skyndar oss för att hinna. Tio minuter innan bussen går börjar vedpannan att koka och vi får lite smått panik och vet inte riktigt vad vi ska göra. Men vi ringer mormor och hon lovar att åka upp och ta hand om det.
Så vi hinner med bussen och åker till sjukhuset. Där står vår morbror Lelle och väntar på oss. Vi skiter i trafiken och springer rätt över vägen mot honom och har knappt tid att säga hej - vi ska ju få träffa lillasyster. Vi springer in i huvudbyggnaden även om vår morbror försöker säga att det är fel väg. Men vi lyssnar inte och springer till orienteringstavlan, tror jag att det heter, och letar och letar och letar efter en skylt med förlossning. Tillslut tar vi oss tid att lyssna på Lelle och går tillbaka till parkeringen där han har sin bil. Det är ingen lång bit att åka men han kör ju så sakta!!! Vi försökte få honom att gasa lite men den gick sådär. Sen började jag känna igen mig och jag skriker till de andra här är det, sedan slänger jag upp bildörren, och ja bilen rullar fortfarande, Lelle hade tänkt parkera först något som vi inte alls var med på! Så Anna och Mariah slänger upp sina dörrar med och vi springer mot ingången och hittar dörren till förlossningsavdelningen.
Dörren är LÅST! Vi bankar och bankar tills vi ser en lapp där det står "ring om ni vill komma in" eller något liknande. Så vi trycker in knappen ett ex antal gånger och blir halvt förtvivlade för att ingen kommer, vi hade säkert väntat 20 sekunder!
Samtidigt i lunchrummet flyger en av sjuksköterskorna upp och hennes kollegor frågar "är den en akutförlossning?" men hon svarar "Nej, det är flickorna som kommer!" och kommer sedan springande för att släppa in oss. Jag minns ett runt vänligt ansikte som ler ett stort leende och säger grattis och sen släpper hon in oss och visar oss till rummet där mamma, pappa och lillasyster finns.
När vi öppnar dörren smyger vi oss försiktigt in knäpp tysta. Och där på mammas bröst ligger alldeles röd jätteliten tjej och slumrar. Där ligger hon personen som ska bli en av de absolut viktigaste i mitt liv. Det var en fantastisk känsla! Vi fick träffa vår lillasyster en timme efter att hon blivit född och några minuter senare låg hon i min famn, så liten, så ny, så fruktansvärt viktig och sög på mitt finger.
Jag hade blivit storasyster - en av de viktigaste händelserna i mitt liv.
Och jag måste bara få säga det att vi har världens bästa morbror Lelle, så mycket skäll har nog stackaren aldrig fått förut!
Mamma och pappa hade åkt in till BB och det var bara vi tre systrar kvar hemma. Vi tänkte att vi skulle laga en gomidda som vår sista som tre systrar. Vi blev alla ansvarig för en rätt och sen gick vi och sminkade och klädde upp oss för att göra det hela ännu festligare.
Under våra förberedelser ringer telefonen. Pappa är i andra änden och berättar att en liten tjej har kommit till världen och säger att vi kan åka in till stan och träffa henne om vi tar bussen som går klockan sex. Det här var ungefär kvart/tjugo i sex och vi slänger in all mat i kylen och skyndar oss för att hinna. Tio minuter innan bussen går börjar vedpannan att koka och vi får lite smått panik och vet inte riktigt vad vi ska göra. Men vi ringer mormor och hon lovar att åka upp och ta hand om det.
Så vi hinner med bussen och åker till sjukhuset. Där står vår morbror Lelle och väntar på oss. Vi skiter i trafiken och springer rätt över vägen mot honom och har knappt tid att säga hej - vi ska ju få träffa lillasyster. Vi springer in i huvudbyggnaden även om vår morbror försöker säga att det är fel väg. Men vi lyssnar inte och springer till orienteringstavlan, tror jag att det heter, och letar och letar och letar efter en skylt med förlossning. Tillslut tar vi oss tid att lyssna på Lelle och går tillbaka till parkeringen där han har sin bil. Det är ingen lång bit att åka men han kör ju så sakta!!! Vi försökte få honom att gasa lite men den gick sådär. Sen började jag känna igen mig och jag skriker till de andra här är det, sedan slänger jag upp bildörren, och ja bilen rullar fortfarande, Lelle hade tänkt parkera först något som vi inte alls var med på! Så Anna och Mariah slänger upp sina dörrar med och vi springer mot ingången och hittar dörren till förlossningsavdelningen.
Dörren är LÅST! Vi bankar och bankar tills vi ser en lapp där det står "ring om ni vill komma in" eller något liknande. Så vi trycker in knappen ett ex antal gånger och blir halvt förtvivlade för att ingen kommer, vi hade säkert väntat 20 sekunder!
Samtidigt i lunchrummet flyger en av sjuksköterskorna upp och hennes kollegor frågar "är den en akutförlossning?" men hon svarar "Nej, det är flickorna som kommer!" och kommer sedan springande för att släppa in oss. Jag minns ett runt vänligt ansikte som ler ett stort leende och säger grattis och sen släpper hon in oss och visar oss till rummet där mamma, pappa och lillasyster finns.
När vi öppnar dörren smyger vi oss försiktigt in knäpp tysta. Och där på mammas bröst ligger alldeles röd jätteliten tjej och slumrar. Där ligger hon personen som ska bli en av de absolut viktigaste i mitt liv. Det var en fantastisk känsla! Vi fick träffa vår lillasyster en timme efter att hon blivit född och några minuter senare låg hon i min famn, så liten, så ny, så fruktansvärt viktig och sög på mitt finger.
Jag hade blivit storasyster - en av de viktigaste händelserna i mitt liv.
Och jag måste bara få säga det att vi har världens bästa morbror Lelle, så mycket skäll har nog stackaren aldrig fått förut!
Kommentarer
Postat av: Lina
Fantastiskt! Det låter så overkligt när man hör sådana här historier... jag antar att man aldrig riktigt fattar förän man upplevt det själv (om ens då?).
Postat av: Storasyster miisen
Underbara underbar minne!
Postat av: Anonym
Jag minns hur tre nyfikna systrar alldeles tysta försiktigt kom närmare sängen. Vartefter ni närmade er så sänktes era kroppar så att huvudena kom i jämnhöjd med Lina. Ni tittade en liten stund - sedan sa Mariah det förlösande orden: Så söt!!!
Kram Mamma
Trackback
