leksingen

Idag gjorde jag min andra intervju på engelska och den första med publik. Tydligen har Tegs pojklag ett utbyte med ett hockeylag i chicago. Nu är amerikanerna här och jag fick i uppdrag att åka till Tegs centralskola för att intevjua dem. För det första skulle jag prata med rektorn och innan jag hade fått tag på honom hade halva dagen gått. Jag fick tillslut tag i honom. Klockan halv ett satte jag mig i bilen tillsammans med fotografen och vi for till skolan. För det första är det världens jäkla ljudnivå när jag kommer in i skolan och sen hittar vi inte dit vi ska. Fotografen sa något väldigt klokt: "Fy f*n för att gå på högstadiet". Jag kan inte annat än att hålla på, så skönt att den tiden är över!

I alla fall, när vi äntligen hittade de där amerikanerna så började jag min intervju. Engelskan var inge problem och intervjun flöt på ganska bra. Men det här med att komma i tidningen och journalister och sånt är ju väldigt spännande och intressant. Så under intervjun såg jag hur det växte sig allt tjockare av folk runt bordet vi satt vid. Och innan jag var klar var det drygt 20 personer som stod där runt bordet och lyssnade... Det var en ganska skön känsla och gå därifrån med mina pratminus... - det var länge sedan jag kände mig så vuxen! :)

Det här är mest för syster mia som älskar att höra alla gånger jag gör bort mig, så läs och njut! ;)

Fotografen hade ett annat jobb så jag fick ta taxi tillbaka till redaktionen. För det första så missförstår jag telefonisten när jag beställer taxin, såhär lät det ungefär:
" Hej, Jag heter Emma Larsson och jag vill beställa en taxi till Tegs centralskola"
"Vart är det"(tror jag att han säger)
"Va?"
"Vart är det?) (Tror jag fortfarande att han säger)
"Vart Tegs centralskola är?"
"Nej, vart PÅ Tegs centralskola" (hör äntligen vad han säger)
" Ja, du... Ska vi säga på busshållplatsen utanför?"(Alla vet väll var det är tänker jag)
" På vilken sida är det då, jag åker aldrig buss där" (Jag börjar få lite panik)
"Hmmm, Men om du kör Gräsmyrvägen" (det är det bästa jag kan komma på att förklara det på. Äntligen klackar det till i honom och han fattar och lovar att hämta upp mig om ett tag.)

Jag sätter mig och säger att jag ska till VK. Tar upp kreditkortet jag har fått av VK och lägger det i mitt knä. Spänner sedan fast mig och börjar stänga av MP3 eftersom han redan spelar musik i taxin. Då känner jag hur kreditkortet försiktigt med måålmedvetet börjar glida ner från mitt knä och innan jag hann stoppa det så har det fallit ner mellan sätet och och den där lådan mellan förarsätet och passagerarsätet. Jag tänker att kanske kan de ha hamnat på golvet och försöker så diskret som möjligt luta mig så att jag ska se det. Men icket så det är bara att åka med och gruva mig för när taxin stannar och jag måste berätta att mitt kreditkort är borta...

Men alldelens för snabbt så är vi framme och jag säger lite ursäktande att jag råkade tappa mitt kort under sätet. Jag går ut för att titta under passagerarsätet men hittar ingenting, det vore ju för lätt inte sant. Jag känner med handen men hittar ingenting. Chauffören har nu börjat hjälpa mig att leta. Han har sett den i springan där jag tappade det. Han pressa ner sin arm men han får inte tag på den. Han drar upp den igen och pressa ner den. Nu kommer den där paniken hos mig igen... Den ökar när jag ser honom försöka använda en penna att fiska upp den med. försöket blir misslyckat och jag säger att jag kanske ska försöka eftersom jag har mindre armar. (hoppas att han inte trodde att jag tyckte att han hade fläskiga armar, för så var det inte)

 Men jag försökte och jag lyckades putta ner kortet helt under sätet. Jag försökte åter den här gången med båda armarna, en nerpressad i utrymmet mellan sätet och växellådan typ. Och den andra hade jag tagit under sätet. Jag ligger alltså istort sätt på mage på passagerarsätet samtidigt som jag försöker fiska upp kortet. Jag var nära på att ge upp och så var han om man skulle läsa av hans ansiktsuttryck. Efter två försök känner jag lite plast i min hand och aldrig har plast känts bättre min hud måste jag säga!!! Han drar kortet och jag skriver på och säger tack och sånt... Jag slänger igen dörren och han kör nog lättat iväg och jag går mot ingången. Jag känner hur min arm ömmar och jag skänker några medlidande tankar mot den stackars taxichauffören som nog behöver ett tag att hämta sig efter det här!!!!

En typisk Emma-grej inte sant syster!?

Puss å kram